Gud i skruven!

I mitt värv som det svenska språkets förkämpe och beskyddare vänstrar jag samtidigt med en massa andra språk. Glatt varvar jag mina svenska ord med engelska svordomar och spanska interjektioner. (Det är dock lite oklart just när det gäller spanskan var skiljelinjen mellan svordomarna och interjektionerna går.) Så här kan min hybridsvenska se ut:

– Men dammit, jag har ju med huvudet under armen satt gångjärnen uppåner, himla cojones!

Får man verkligen svära och leva rövare och blanda på det här sättet som om meningen var en paella? Javisst. Och om någon undrar vad i hela friden jag säger så är det ju bara trevligt. Och det är det som är poängen.

Jag välkomnar alltså alla språkliga frågor och artikulerar därför orden ”öppenhjärtig” och ”omständlig” såpass tydligt att alla i närheten verkligen hör om det finns ett L eller ej där på slutet. Sedan drar jag till med både ordstäv och ordspråk medan åhörarna fortfarande orkar lyssna på mig. Ibland möts jag av ett storögt:

– Vabaha? Vasarunu?

Då tar jag på mig magisterminen, sätter ett par små glasögon på nästippen och ber den frågande att ta plats för en kort föreläsning. Jag harklar mig och förklarar:

Ordspråk är oftast sedelärande, lite högtidliga och filosofiska, till exempel ”skomakare, bliv vid din läst”.
– Men … vad gör skomakaren med en häst?
– L-Ä-S-T. Fornsvenska … blabla … strumpfot, strumpläst … blabla …
– Jaha!

Ordstäv är oftast roliga, tvetydiga eller ironiska eller ren och skär satir, t.ex. ”sådärja, sa kärringen som pissade på syltan”.
– Vad gjorde hon?
– Pissade.
– Och varför?
– Jo, syltan är så trist och fadd mat att till och med lite urin på gör den lite godare. Och när vi ändå är inne på ”pissa”, så … blablabla …

Mitt senaste favorituttryck kommer av ”deus ex machina”, alltså ’gud ur maskinen’. När något oväntat, onaturligt eller osannolikt händer i en pjäs – för att t.ex. förklara hur Dallasprofilen Bobby Ewing plötsligt kan stå i duschen och alls inte är död – kommer en gud ur teatermaskinen och allt är plötsligt fullständigt självklart. (Under antiken lät man alltså en gud göra entré på scenen och fixa till slutet på pjäser med komplicerad slutpoäng.) När något oväntat, onaturligt eller osannolikt händer kan man helt enkelt utbrista på ren svenska:

– Men gud i skruven!

(Och förstås vara beredd på att ta på sig magisterminen, sätta ett par små glasögon på nästippen och föreläsa om ”deus ex machina”.)

Orsaken till detta evinnerliga mässande om språkets finesser är enkel: jag vill att fler ska känna som jag. Svenska är ett underbart finurligt språk med fantastiska sammansättningar och uttryck som bör användas ideligen och hela tiden. När någon tror att en björntjänst är en bamsekram, att lök på laxen ju är jättebra samt att krokodiltårar är ovanligt stora, ja då rycker jag ut som en superhjälte klädd i ordboksmantel.

– Vad kul! Lyssna nu här! Enligt en fransk fabel från 1700-talet … blablabla …

Låtom oss sprida språkglädje och låta ängslan över att säga fel utbytas till nyfikenhet – och i förlängningen kunskap. Öva på att säga:

– Vabaha? Vasarunu?

– Intressant! Sätt er nu tillrätta och lyssna när jag berättar om hur det danska ”vabaha” blev ett så användbart ord. Redan de gamla … blablabla … hvadbehager eller hvabehar … bla bla …

Fotnot: Om du vill läsa mer om ”vabaha”

Skribent: Lotten Bergman
språkpolis, redaktör och föreläsare