"Mamma! Köp avokado …eh …sisar … …dor … på vägen hem!"

Lotten Bergman delar med sig av en språklig generationskrock i köket och reflekterar över de ibland juvenila nymodigheter som uppstår när lånord ska benämnas i plural.

Min sons tvekan när han ger mig ordern i rubriken är inte alls konstig. För det första vet han ju att jag är lite väl petig när det gäller skrivregler, för det andra är pluraländelsen inte alls självklar numera. Alla gånger som jag med en dåres envishet artikulerat HOBBY-ER och VIDE-OR samt BLINK-RAR har satt djupa spår i barnens minnen, men nu inser jag att jag kanske bara har skapat onödig förvirring.

Sedan senaste upplagan av Svenska skrivregler kom 2017 är den förr relativt strikta ”inte-s-plural-regeln” nämligen uppluckrad. Framför allt nya anglosaxiska lånord kan ha s i plural, vilket Språkrådet inte ogillar (ibland). Inte ens jag – språkpolisernas språkpolis – kräver strikt svensk plural på ord som

  • tacos (som vi väl aldrig talar om i ental; den blir man ju inte mätt på)
  • selfies
  • partners
  • policys
  • banners
  • brats.

Såja. Nu kan vi alltså slå fast att vi ibland med gott samvete kan hänga på ett s på engelska importord … men sannerligen inte alltid. Och framför allt inte enligt engelskt mönster eftersom vi (försök hänga med i svängarna nu) ofta behåller grundformen och bara på svenskt manér klistrar på ett s. Exempel:

en story, flera storys
a story, two stories

en sulky, flera sulkys
one sulky, two sulkies

Så långt komna kan vi då luta oss tillbaka och tänka att jaja, språket utvecklas och det här kan nog funka om jag bara får gnissla tänder lite en stund. Men då kommer avokado-barnet igen:

– Mamma! Avokadosarn… Avokadornsa… Dom förbaskade grönsakerna var omogna allihop!

För när vi ska sätta de importerade orden inte bara i plural utan även i bestämd form känns det plötsligt väldigt bökigt med det där s:et. Eller vad säger ni om dessa?

  • tsunamisarna
  • gangstersarna
  • forwardsarna
  • revolversarna
  • policysarna
  • partnersarna

Det där gjorde nästan ont i ögonen. Eller är jag kanske bara ovan?

Sanningen är att vår språkkänsla och ovanan vid nymodigheter ställer till det så för oss att vi blir osäkra – vårt modersmål suger upp lånord som en lettrosug* och där står vi och försöker låta bli att vricka tungan. Avokadorna låter när de blir avokadosar nästan lite barnsliga. När vi pratar må det vara hänt, för då kan vi skratta till – och faktiskt se på reaktionen om lyssnaren förstår vad som avses.

Men i skrift anar vi inte läsarens reaktion – och eftersom vi (väl) alla försöker skriva texter utan snubbeltråd och utan irriterande krimskrams som stör läsningen bör vi följa Språkrådets rekommendationer. En lösning kan faktiskt vara att ägna sig åt synonymstudier. I stället för policysarna, taxisarna, thrillersarna och hobbysarna kanske vi gräver fram styrdokumenten, taxibilarna, rysarna och fritidsaktiviteterna ur arkivskåpen?

– Mamma! Nu gör jag guacamole av testikeladvokaterna**!

Bra, käre son, gör det. Själv ska jag fundera på ordet ”muffinsarna”.

Skribent: Lotten Bergman
språkpolis, redaktör och föreläsare

*Lettrosugen är en fiktiv maskin som suger bort bokstäver ur böcker och skyltar. Uppfinningen förekommer i boken Varför är det så ont om Q? av Hans Alfredson (1968).
Läs NE:s biografi om Hans Alfredson i uppslagsverket på NE.se

**Ur Norstedts etymologiska ordbok angående "testikeladvokaterna":

  • av aztekiska ahuacatl 'testikel; avokado' (frukten har testikelliknande form); via folketymologisk ombildning i spanskan till avocado, egentligen 'advokat'